Tjuvlyssnat.se

Ingen skulle förstås tro Maria Fjällberg när hon berättade det, men hon hade blivit kär. Vanvettigt, barnsligt, tafatt, sprudlande, lyckligt kär.

Det hela började med ett avsnitt av The Late Show med David Letterman. En blåsig kväll, i mitten av november, satt Maria parkerad framför tvn och såg den halvt flintskalliga programledaren gå igenom sin topp tio-lista, medan hon åt makrillmackor och drack ljummet kaffe.
I halvlek välkomnade Letterman sin första gäst. Det var Zach Braff, den brunhåriga skådespelaren från komedieserien Scrubs. Tidigare hade han inte imponerat nämnvärt på Maria, men när han framträdde i The Late Show och pratade om sin film Garden State fullständigt golvade han henne. Var det på grund av hans uttrycksfulla anletsdrag? Kunde hans fäbless för smålarvig humor stå som förklaring? Eller var hennes spirande förtjusning kanske sprungen ur en dragning till lugna män med mogen indiestil? Själv kunde Maria inte sätta fingret på det, så istället placerade hon det på tv-skärmen och strök det varsamt över Zachs kind.
"Åh, Zach", viskade hon svärmiskt, för sig själv. "En vacker dag, ska det bli du och jag. Du och jag, Zach…"

Ett par månader senare gick Zachs film upp på biograferna i Sverige. En nära vän till Maria lyckades med hjälp av kvinnlig list och charm lägga beslag på två stycken biljetter till förhandsvisningen av Garden State. En av dem fick hon.
Om filmen infriade hennes förväntningar? Naturligtvis. Natalie Portman, kvittrade Maria, gjorde en beundransvärd insats i rollen som den vimsiga och vitala "Sam", och Zach var exemplarisk som känslohämmad skådespelare/servitör. Fastän han gjorde sig skyldig till misstaget att, likt många andra filmskapare, slänga in en lagom tokig samvetsneger i manuset så stal han showen och tillika publikens hjärtan. De drygt hundra minuterna av Zach befäste allt hon tidigare antagit. Herr Braff var allt och lite till.

Någon vecka senare gjorde rykten gällande att mannen hade en alldeles egen blogg, och Maria surfade dit fortare än Bill Gates hann uttala "dot com". Från juli fram till december fanns anteckningar och hon gick noggrant igenom varenda en. Rad för rad. Ord för ord.
Så dök en förbjuden, men samtidigt litet kittlande tanke upp i huvudet på henne. Kanske skulle hon skriva ett par lovord till sitt nyfunna kärleksobjekt? Men… Han skulle väl inte svara. En upptagen man som rör sig i Los Angeles flottaste områden, som minglar på Oscarsgalor, och som promenerar fram på röda mattan lika självklart som hajen simmar i havet… Hur i allsin dar skulle hon nå fram till en sådan hot shot? Om inte…! Fast, nä. Eller hon kanske kunde…! Nej, så larvigt.
Efter att ha vägt för- och nackdelar i gott och väl tre minuter bestämde Maria sig för att svälja sin stolthet och författa ett kortare brev. Av bloggkommentarerna att döma verkade Zach vara en uppvaktad man, vilket fick henne att inse att det skulle krävas mer än lock och pock för att få honom att öppna upp ögonen för henne, en enkel småstadsflicka. Hon skulle vara tvungen att dra fram sitt ess i rockärmen – sin förmåga att rimma.

Den sista december skickade hon iväg ett parfymdoftande pappersbrev, med hänryckt poesi, till Zach Braff. Dagarna (evighetslånga, nagelbitande, förväntansfulla) passerade, men allt som dök upp i hennes brevlåda var påminnelser om obetalda räkningar. Inget svar i sikte.
Men så en dag damp det ner ett tjockt kuvert på hallmattan. Maria kastade ett öga på poststämpeln och upptäckte att det kom från Amerikat.
Vimmelkantig och upprymd satte hon sig på golvet för att öppna kuvertet, och himmel och pannkaka! Jesus Kristus! Kors i taket! DET VAR FRÅN ZACH. Han inledde med att tacka för brevet och fortsätte med att berömma henne för dikten: "I wish I had your way with words, Maria. That whole part about ’Zach, let us split a six pack/You’re truly so much better than crack’, it just took my breath away. How did you come up with all those fantastic rhymes? I mean, God!"
Mer i brevet fanns att läsa, men då det är snudd på xxx-märkt, lämnar vi det därhän, och nöjer oss med att konstatera att hans svar blev startskottet för en intensiv brevkommunikation som varade i nästan två veckor. De lät varandra svara på påhittiga frågor, de skrev gemensamma låttexter, de utbytte subtila kärleksförlaringar…

Sedan tog det bara slut en dag. Lika hastigt och lustigt som det hade börjat. Hade alltihop bara varit en kärleksoas i livets öken? Hade Han Där Uppe spelat Maria ett spratt genom att placera ut romantiska rökridåer? Var hon 2000-talets Job? Tankarna virvlade runt i hennes huvud likt minatyr-stormar.

När det hade gått en vecka från det att hon hörde av Zach senast hade hoppet lämnat henne. Med en tung suck drog Maria ner persiennerna och svor att hon aldrig mer skulle göra något så dumdristigt som att inbilla sig att en erkänd skådespelare skulle ägna henne någon uppmärksamhet. Symboliskt nog började det ösregna och som om de inte var nog visade Svensk television ett dra-vid-näsan-program som hette Hur kunde du vara så dum?!.
Maria gick och lade sig tidigt den kvällen. Med rödsprängda ögon och liphuvudvärk. Klockan var inte mer än nio, ändå sov hon till långt in på förmiddagen nästa dag. Eftersom hon gick runt med ett mörkgrått moln hängande över huvudet beslutade hon sig för att stanna inne hela dagen, kringlufsande i en på tok för stor flanellpyjamas, som en gammal pojkvän glömt kvar i hennes lägenhet. Hon hade behållit den som gisslan, eftersom han var gång han blev tillsagd att betala igen ett gammalt lån påstod att han precis var på väg till Grekland på sol- och badsemester. Detta fastän det under höst- och vintermånader var bitande kallt även där. Hämnden var ljuv, vilket var mer än man kunde säga om Marias humör.

Klockan var närmare fem när det ring-ring-ringde på dörren. Först vägrade hon att öppna, eftersom hon var fast besluten om att det var någon pratfrisk figur från Jehovas som var ute efter att omvända henne. Men då personen på andra sidan vägrade acceptera ett nej så ändrade hon sig till slut. Döm om hennes förvåning när hon lirkade upp låset och stod öga mot öga med – Zach Braff!
"Mmmen… men….vad…vad…nu", stammade Maria.
"Ska du inte bjuda in mig?", sa skådespelaren och log sitt triangulära leende, som blottade underkäkens pärlvita tänder. "Jag har med mig blommor."

Bakom ryggen hade han något som åtminstone hade varit ett fång rosor. De hade fastnat i hissdörren så att enbart skaften, långa och taggiga, var kvar, men det var så fumligt sött att hon blev alldeles varm inombords. När hon föreslog att de kunde vara kvar till äggsäsongen, för att fungera som ett slags påskris, skrattade han högt och hjärtligt, fastän han inte förstod svenska särskilt bra. Maria skrattade också, fast mer åt att han inte förstod svenska särskilt bra.

I och med scenen med rosorna var isen bruten och efter en kopp kaffe, med lika delar grädde och kärleksbrygd, tog de tu vid där brevkonversationen slutat. Efter några timmars förtjust småprat och förläget fotskrapande insåg Maria och Zach att de var huvudstupa förälskade i varandra.
"Vad ser du hos mig egentligen?", undrade Maria uppriktigt och inte alls komplimangfikande. "Jag är ju bara en enkelt småstadsflicka, med enkla värderingar. Du har ju kysst skönheter som Natalie Portman, exempelvis. En skvallertidning menade till och med att ni kilar stadigt."
"Natalie? Den där 'Felicity'-kopian!?", utbrast Zach, högröd i ansiktet, och på vippen att slå näven i bordet. "Det är otroligt vad det skrivs mycket strunt i tidningarna nu för tiden. Förbannade murvlar! Missförstå mig inte, Natalie är, i sanning, både charmig och vänlig. Visst tjänar hon mer pengar än vad hela din släkt gör tillsammans och visst har hon ett ansikte så utsökt utmejslat att kvinnor skulle sälja sina barn till ryska slavägare för att tilldelas något liknande, men något fattas henne. Kanske är det hennes oförmåga att äta upp sin mat när vi går ut och äter på restaurang. Säg att vi beställer in en dyr rätt, hummer kanske, då äter hon bara upp en klo på sin höjd. En klo är inte mer än en fjärdels hummer. Resten får vi slänga. Du får kalla mig fånig om du vill, men när jag växte upp fick jag lära mig att vara tacksam för det Gud har gett oss. Rensar man tallriken blir det soligt nästa dag, och så gör man en insats för de svältande barnen i Afrika."
Maria log och studerade mönster på vardagsrumsmattan.
"Titta på mig". Zach tog tag i hennes hakspets och lyfte upp hennes ansikte, så att det hamnade i höjd med hans. "Maria, du måste tro mig när jag säger det här, du är något alldeles extra. Här sitter du i en trådsliten, gammal herrskjorta, varje heterosexuell killes våta dröm, och himmel, du kunde inte vara vackrare. Du är så…Vad heter det… naturlig. Naturlig och äkta. Den där imitationen av Sven Melander som du gör är dessutom hysteriskt underhållande, och då vet jag inte ens vem Sven Melander är."
"Kiss me, you fool!", svarade Maria på engelska, eftersom det lät bättre.
Zached och gjort. Deras läppar möttes och deras tungor dansade runt tillsammans. Det var inte nyår, men fyrverkerier sprakade och klockor ringde. Maria glömde tid, glömde rum. Ett tag fick hon för sig att hon befann sig på ett dunkelt café i 1800-talets Paris, men det visade sig vara något slags tillfällig sinnesförvirring.

Efter Kyssen tillbringande Maria och Zach litet mer än en vecka tillsammans. På den första dagen promenerade de hand i hand längs gamla stans gator. På den andra dagen matade de varandra med varmkorv i stadens rulltrappor. På den tredje utforskade de Stockholms parkliv och på den fjärde åkte de på förortssafari – pussandes vid varje hållplats. Dag fem lärde de sig keramikens grunder (Maria drejade vaser, och Zach satt bakom henne, precis som i Ghost) och dag sex ägnade vi… ägnade de sig åt armkrokat skridskoåkande. På den sjunde dagen vilade de. Zach var trött efter allt keramiskt skapande, trött efter att traskat långa sträckor.

Några middagslumrande timmar senare satte paret sig i soffan för att titta på tv. I en reklampaus sa Zach att han hade någonting speciellt att berätta. Kunde hon stänga av tv:n ett tag? Med bultande hjärta gjorde Maria som hon blev tillsagd. Och plötsligt satt hennes amerikanska kärlek på knä framför henne.
"Har du sett den där reklamen om små räkningar? Small Bills, du vet?"
Zach tittade nyfiket på Maria.
"Om jag står på knä så här och hämtar mina skor och sätter dem framför mig på golvet, då blir jag en sån där liten Bill!"
"Men, jag trodde att…", började hon.
"Vadå, älskling?"
"Jag trodde att du skulle säga något annat. Du bad mig stänga av tvn, fastän det var ett avsnitt av Postkodsmiljonären som jag inte hade sett."
Nervositeten avtog så sakteliga och ersattes av besvikelse och ilska.
"Jag har så svårt att fokusera mig med tv:n på. Mina historier blir aldrig bra om jag har det där surret i bakgrunden."
En minut gick.
Ytterligaren en.
Maria ville inte säga något, eftersom hon var rädd att han skulle se hur upprörd hon var.
När fem minuter hade passerat försvann Zach iväg för att hämta något. Väl tillbaka tog han fram ett runt, gult föremål. Det var en jordnötsring. Med försiktighet trädde han den på hennes vänstra ringfinger och sa: "Det kan tyckas förhastat, men vill du gifta dig med mig? De här sju dagarna vi har tillbringat tillsammans har varit himmelska, och om man plussar dem med vår brevkorrespondens, vilket åtminstone motsvarar två veckor, så har vi ändå känt varandra ett tag. Tanken på att förlora dig får mig att vilja uppsöka närmaste kloster. Det får helt enkelt inte hända."
Maria sken upp och slog armarna om honom.
"Åh, vad tror du, din dumbom? Det är väl klart att jag vill gifta mig. Låt oss göra det… igår!"
Maria och Zach förenades i en fransk och filmisk kyss. När de rosa molnen skingrats harklade sig hennes framtida make och bad om ursäkt för att han inte haft råd att köpa en riktig diamantring.
"Jag vet inte vart pengarna har försvunnit", sa han nedslaget. "Man får ingenting för en dollar här. SL-trafikens priser är hutlösa och de där varmkorvarna var inte billiga de heller."
"Käraste", svarade jag… svarade Maria, berusad av lycka. "Materiella ting betyder ingenting för mig som bara är en enkel småstadsflicka. Har vi bara kärlek så klarar vi oss."

Maria Fjällberg var vanvettigt, barnsligt, tafatt, sprudlande, lyckligt kär.
Tre veckor senare blev Zach överkörd av en lastbil.